Linda Bäckman

Dom finaste dagarna är alltid
dom jobbigaste! Man blir överlycklig
men samtidigt så kan man inte sluta tänka
å tårarna bara rinner. Dom vägrar slutar falla.
Jag kunde ha haft en egen liten på snart 2 år.
Men man va dum å ung å skämdes.
Jag ville verkligen inte men gjorde de ändå.
Mot min vilja. Jag skämdes för att jag var ung
och jag hade börja tage tag i skolan å jag trodde
de va de bästa. Men mitt liv rasade verkligen efter de.
24 novembber 2006, dagen jag bara vill glömma.
Det är seriöst mitt livs största misstag. Jag
trodde aldrig att de skulle kännas så här extremt.
Jag har gråte nästan varenda dag över de.
Jag har drucke på tok för många gånger för att
hejda tankarna lite grann. Å mitt hat å ilska mot mej själv
har vare för stor för att kunna hantera så har jag tage
ut den över andra. Okontrolerat. Det är först jag får nå i
mej som jag lugnar mej å kan behärska mej.
Folk säger att de inte finns nå bra med att dricka om man mår dåligt,
men jag kan inte hålla med. De enda minuset jag ser är att man
blir fet snabbt av alkoholen. För den gör mej gott. Den hejdar tankarna
ttill att va lika extrema, den lugnar mitt humör, den lugnar hela mej så
jag kan hantera sitvationer mycke bättre. Den gör inte att jkag tar ut allt över dom
andra. Det är som att jag får dela med mej av de dåliga till den ist.
Å folk säger att det är för stunden å ja de stämmer. Men varenda lilla
minut som är bättre är värt vad som helst. Folk som inte känner sånt
själv å mått riktigt dåligt kommer aldrig någonsin kunnaförstå vissa saker.
Det är bara så. Man måste vara med om å känna själv för att helt förstå.
Fast vissa kan förstå bättre än andra. Önskar bara ja kunde ta mej upp från detta
mörker någon gång. Jag har haft självmordstankar sedan jag var 12
och har verkligen mått piss. Man kan inte alltod tro de. Jag bär en mask när jag är
uppi folk. Vill inte visa. Man blir lätt bortstött. Så fort nån vet att man mår dåligt
tar många avstånd. Då är det bättre att hålla det inom sej. Det är på 2 sätt.
Att hålla allt för sej själv är jobbigt men man behöver nångon med. Å de är få som
kan hantera att man mår som man gör. Oftast är det bara sånna sånna som själv mår dåligt
som stannar. Dom förstår å vet attt man behöver någon å dom behöver någon själv.
Jag vet att jag inte är den lättaste människan att ha nå att göra med. De vet jag.
Men jag fösöker så gott jag kan hela tiden. Jag önskar ni kunde förstå de och ha lite tålamod.
Men jag förstår er med. Jag har ett jävla humör som kan ändras från att va på topp till åt helvete!
Men de är då jag behövernågon som mest. Det är då jag önskar någon kunde finnas där för mej
å inte bara skita i mej. Lämna mej där ensam. Låta mej glida ännu längre ner i de mörka hålet.
Det låter säkert jävligt å egoistiskt men.

Jag öskar jag kunde hitta någon som står ut med mej. Som orkar med mej å mitt
humör. Nån som klarar av mina olika sidor. Någon som har tålamod och lång stubin.
Någon som vill stanna hos mej, dra mej upp ill ytan igen.
Jag önskar jag någon dag fick en till chans. Skaffa barn, hus å få leva lyckligt.
Att det här nmågon gång går över. Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas.
Det var först vid 12 års ålder dödstankarna börja komma men har mått dåligt
länge innan dess med. Jag har alltd vare lite utanför. Jag har alltid vare den som kom i andra hand.
Förutom ett år. Då kändes de bättre på nå vis. Men då hade jag riktiga kompidsar.
Dom fanns verkligen där för mej å fick mej å må bättre. De va ärligt å på riktigt å de gjorde att jag
mådde bättre. Dom behövde inte prata lr nå. De behövs inge spec för att man ska få nån att må bättre,
bara finnas där å vara ens vän, Ha skojj! Jag måste hela tiden göra nå för att inte sjunka mer.
Blir jag rastlös så kryper tankarna fram å jag sjunker längre å längre ner. Å jag vet att det blir värre
så länge jag inte gör nå. Jag gör allt för att fösöka må bättre. Försöker ofta hitta någon som vill hitta på nå lr nå.
Men oftast är man ett "andrahandsval" finns det inge bättre så kanske jag duger. Det gör ävern att jag mår sämre.
Önskar det fanns nån som stanna kvar å man dög för. Nån som inte försöker utnyttja en lr nå.