Linda Bäckman

Va i helvete har hänt med mej? Varför har jag blive så här? Hur blev jag så här? Lr de vet jag redan svaret på. På grund av dej! Du tröck ner mej allt för länge. Jag lät dej göra de.  Sista halv året orka jag inte bry mej ett jävla skit. Sa knappt ett ord. Visste att jag bara skulle få skit och kränkande ord. De spela ingen roll vad jag sa. Du kunde fråga vad vi skulle äta å jag sa att de inte spela någon roll och att du fick bestämma. Då kunde du bli skit förbannad. Jag skulle ju bara starta bråk. Varför inte bara säga vad jag ville ha? Spela ingen roll vad de handlade om. Du blev så efter 24 november 2006. Du tog ut att över mej. Men du vet att de inte va jag som bestämde de. Vi tog beslutet tillsammans. Men du fick hela tiden de till att va mitt fel. Du kunde inte erkänna de men du lär ju märkt själv hur du höll på. Vissa perrioder kunde du erkänna hur du betett dej sen kunde du totalneka allt. Du gjorde aldrig nå fel. Men allt ja gjorde va fel. Inget jag gjorde var rätt för dej. Du tröck ner mej så otroligt. 8 januari är det 2 år sen det tog slut. Jag kämpar varje dag med att försöka ta mej uppåt. Men jag lysckas inte. Du tröck ner mej fö långt. Du fick mej till å bli någon jag inte är. Jag är så förbannad att jag inte satte stopp, att ja inte våga säga ifrån. Men jag var inte tillräckligt stark då heller. I många år har jag vare djupt ner men du fick mej längre ner. Du fick upp mej på ett sätt men ner mej på ett mycke värre. Hade jag fått något ogjort så vore de dej. Jag älska dej verkligen och du kommer alltid finnas i mitt hjärta men du fick mej å må så jävla dåligt å du gjorde mej till en hemsk människa. På grund av dej är jag livrädd. Jag törs inte komma folk nära, jag har skit svårt att ta kontakt, Jag har as svårt att prata med folk. Så rädd hela tiden att jag ska göra lr säga nå fel hela tiden. På grund av de här har det blive mycke knäppt. Jag beter mej knäppt som jag inte skulle gjort vanligtvis.

Jag har svårt att lita på folk och har misst många "vänner" lr va man ska kalla de. Är rädd att folk ska försvinna då blir jag för på ist. Dom drar sej undan. Hur fan ska jag komma tillbaka till mitt rätta jag? Till mej själv? Jag önskar jag visste. Jag kan inte riktigt styra mitt beteende. De blir å bara flyter på. Visar folk att dom inte vill så tar jag lätt de som ett hej då ungefär och de behöver verkligen inte vara så. Önskar min hjärna fick en hjärntvätt igen. En bra sådan denna gång. Men klarar de inte själv. Jag behöver ert stöd och uthållighet. Fattar om ni inte har de men jag är inte sån här å de vet ni som känt mej innan jag flytta till Järpen. Jag är inte så här. Snälla hjälp mej att bli jag igen! Jag vill inte va så här. Jag vill va mej själv. Inte någon som en annan skapat genom nedtryckning och hårda ord.

Jag bär en mask varje dag. Jag kämpar varje dag med att kliva upp och leva. Jag har mått dåligt i halva mitt liv minst. Självmordstankarna har funnits där sen jag var 12 nu är jag snart 21. Snart 9 år de. Utåt ser jag säkert glad ut och ser ut som jag mår bra men innåt är det annorlunda. Hemma tar jag av mej min mask men bland folk bärs den. Musiken och alkoholen har hjälpt mej genom åren. Jag lugnas av dom och hantera situatinoer bättre. Folk tror säkert de är tvärtom. Men inte för mej och jag får ingen ångest efter jag drucke. Jag mår bara bättre. Tack vare den så har jag klarat mej lite längre. Tack vare den har jag orkat kämpa mej. Nu tycker många de låter omoget å töntigt men läs då inte. Å man måste oftast va med om själv för att kunna förstå och de är få som förstår kan jag lova. Men sen finns de vissa som ser rakt igenom en. Väldigt få. Men dom har oftast vare med om själv å vet hur de känns, vet hur de är.